Revolutionsproblemet

Nedanstående utgör brottstycken ur en broschyr av Malatesta, ursprungligen publicerat som artiklar i Umanita Nova, sedermera sammanfattade i en strids- och agitationsskrift La Due Vie. Den rör sig med italienska förhållande, men har i sin väsentliga del allmän giltighet.

Den härskande klassens blindhet och den naturliga utvecklingen av det kapitalistiska systemet, ytterligare skärpt genom kriget, leder till, att vilken som hälst reform, som skulle kunna accepteras av de egendomsbesittande, är oförmögen att lösa den kris i vilken landet befinner sig.

Därför har revolutionen blivit en nödvändighet, revolutionen är på marsch.

Men hur måste denna revolution fullbordas och vilken utveckling bör den följa?

Den är, naturligtvis, nödsakad att börja med en insurrektionell aktion som kommer att sopa bort de materiella hindren, regeringens väpnade makt, som står i vägen för varje samhällelig förändring.

För denna insurrektion är en sammanslutning av alla antimonarkiska krafter önskvärd, eftersom vi här leva i ett monarkiskt system. Den måste på bästa sätt förberedas materiellt och moraliskt, och det är framförallt nödvändigt att utnyttja alla spontana folkliga rörelser och eftersträva att göra dem generella och förvandlade till definitivt avgörande rörelser, på det att icke de folkliga krafterna skola bli uttömda i isolerade utbrott medan partien förbereda sig själva.

Men efter insurrektionens seger, efter regeringens fall - vad måste då göras?

Vi anarkister önska att arbetarna på varje lokal plats, eller snarare den del av arbetarna som ha den klaraste förståelsen av sin ställning och mäst äro genomsyrade av initiativets anda, skulle taga i besittning alla arbetsredskap, all rikedom, jord, råmaterialer, hus, maskineri, levnadsmedel etc. och så långt som möjligt göra ett utkast för den nya formen av socialt liv. Vi önska att lantarbetarna, som nu arbeta för sina herrar, icke längre skulle erkänna godsägarnas rätt, och skulle fortsätta och intensifiera sitt arbete för egen räkning, upprätta direkta förbindelser med industri- och transportarbetarna för utbyte av produkter; att industriarbetarna, arbetsledare och tekniker inberäknade, skulle ta fabrikerna i besittning och fortsätta och intensifiera sitt arbete för sin egen och samhällets räkning, raskt förvandlande de fabriker, som producera onyttiga och skadliga ting, till företag som producera sådana saker som folket framförallt är i behov av; att järnvägsmännen skulle fortsätta att uppehålla järnvägarna till samhällets fromma; att kommittéer av frivillig arbetare valda för lokala områden under massornas direkta kontroll skulle ta i besittning alla bostäder till fördelning bland de mäst behövande allt efter omständigheterna; att andra kommittéer ständigt under massans direkta kontroll skulle sörja för levnadsmedel och fördelningen av nödtorftsartiklar för dagligt bruk; att alla verkliga bourgois skulle bli nödsakade till att smälta samman med massan av de förutvarande proletärerna och att arbeta som de för att uppnå samma fördelar som de. Och allt detta måste utföras raskt, samma dag som insurrektionen segrade, eller dagarna efter, utan avvaktan av order från centrala kommittéer eller några som helst andra auktoriteter.

Detta är vad anarkisterna önska och detta skulle också naturligt komma att inträffa om revolutionen verkligen är en social revolution och icke begränsas till en enkel politisk förändring som, efter en del skakningar, åter skulle komma att föra tillbaka till utgångspunkten.

Ty antingen måste borgarklassen raskt berövas sin ekonomiska makt, eller också kommer den snart att ta tillbaka även den politiska makten, som insurrektionen fråntog den. Och för att frånrycka borgarklassen dess ekonomiska makt är det nödvändigt att omedelbart organisera en ny ekonomisk ordning grundad på rättvisa och jämlikhet. De ekonomiska funktionerna, åtminstone de mest betydande, tål inget avbrott och måste raskt tillgodses. »Centralkommitéer» antingen gör ingenting eller börja att handla, när deras arbete icke längre behövs.

I motsättning till anarkisterna finns det många revolutionärer som icke ha något förtroende till massornas skapande kraft; de tro sig själva vara i besittning av ofelbara recept för universell lycka; de frukta en möjlig reaktion; de frukta måhända ännu mera konkurrensen från andra partier och andra skolor av samhälleliga reformatorer, och de önska därför själva vara i besittning av all makt och att ersätta de nuvarande »demokratiska» regeringarna med en diktatorisk regering.

De vilja en diktatur; men vilka skulle bli diktatorerna? Naturligtvis deras partichefer, mena de. De bruka fortfarande uttrycket »proletariatets diktatur» antingen av vana eller av medveten önskan att undvika tydliga förklaringar. Men detta är numera en avslöjad fars.

Vi vilja således lämna denna term av proletariatets diktatur, som leder till så många missförståelser och tala om diktaturen, som den verkligen är, d. v. s. om en eller flera personers absoluta herravälde, vilka, med hjälp av ett parti eller en armé, blir samhällets herrar och genomdriver sin vilja »med våld och med terror» (fras, brukad av bolsjevikorganet Avanti).

Vilken deras vilja blir beror på kvaliteten hos dem som i varje särskilt fall kommer i besittning av makten. I vårt fall antages det skola bli kommunisternas vilja, således en vilja som är inspirerad av önskan om allas väl.

Detta är emellertid tvivelaktigt redan därför, att de som äro bäst kvalificerade till att gripa maktens tömmar icke äro de allvarligaste och tillgivnaste vännerna av saken, och när det för massorna perdikas underkastelse under en ny regering, innebär detta endast beredandet av väg för intrigörer och maktlystna personer.

Men låt oss antaga, att de nya härskarna, diktatorerna, som i praktiken skola omsätta revolutionens mål, äro sanna kommunister, fulla av hängivenhet, övertygade om att mänsklighetens lycka är beroende av deras arbete och energi. De må vara män av en Torquemadas och Robespierres typ, som för den goda sakens skull i den privata eller offentliga välfärdens namn skulle strypa varje missnöjd röst, förstöra varje tillstymmelse av fritt och spontant liv - och likväl måste de, oförmögna att lösa själva de praktiska problemen, vilka de undandragit från de intresserades kompetenta behandling, med eller mot sin vilja återupprätta det gamla systemet.

Det huvudsakliga rättfärdigandet av diktaturen är massornas påstådda oduglighet och nödvändigheten av att försvara revolutionen mot reaktionära attentat.

Om massorna verkligen var en dum flock, oduglig att leva utan fåraherdar, om icke redan en tillräckligt stor och målmedveten minoritet funnits som är duglig till att draga massan med sig genom övertalning och exempel, så skulle vi kunna förstå de reformisters ståndpunkt som äro rädda för folkliga resningar och som inbilla sig, att de kunna bit för bit, genom små reformer, små förbättringar, underminera den borgerliga staten och bereda vägen till socialismen; vi skulle då kunna förstå uppfostringsmänniskorna, som, underskattande miljöns inflytande, hoppas att förändra samhället genom ett föregående förändrande av alla individerna; men vi kunna omöjligt förstå anhängarna av diktaturen som vilja resa och uppfostra massorna »med våld och med terror», och så måste bruka gendarmer och censorer som förnämsta uppfostringsmedel.

I verkligheten skulle ingen kunna bli i stånd att etablera en revolutionär diktatur om icke folket på förhand gjort revolution, vilket tydligen visar att det förmår göra den; och under sådana förhållande vore diktaturen endast en fot på nacken av revolutionen, den skulle komma att strypa den, att döda den.

I en politisk revolution endast syftande till en regerings störtande och för övrigt lämnande den bestående sociala ordningen orörd, skulle en diktatur kunna gripa makten, placera sina män på avsatta funktionärernas ställen och organisera en ny regim ovanifrån.

Men i en social revolution där alla grundvalar för det sociala livet äro överändakastade, där produktionen raskt måste reorganiseras till fördel för dem som arbeta, där fördelningen genast måste regleras enligt rättvisans krav, där förmår en diktatur ingenting. Antingen kommer folket att själva ordna sina angelägenheter i de olika kommunerna och industrierna, eller också kommer revolutionen att misslyckas.

Fruktan för reaktion, brukad till rättfärdigandet av diktatursystemet, framspringer ur det faktum, att detta system skall genomföra revolutionen medan en privilegierad klass, som åter skulle kunna gripa makten, fortfarande tillåtes existera.

Om däremot början göres med fullständig expropriation, så kommer det icke längre att existera någon borgarklass, och hela proletariatets levande kraft, all tillstädesvarande duglighet, skall komma att brukas till den sociala rekonstruktionen.

I allt som allt kan i ett land som Italien - där massorna äro genomsyrade av frihetliga och rebelliska instinkter, där anarkisterna utgöra en betydande kraft genom det inflytande de kunna utöva oavsett deras organisationer - ett försök att upprätta en diktatur icke göras utan att framkalla borgarkrig mellan arbetare och arbetare, och skulle icke kunna lyckas utan medelst det hänsynslösaste tyranni.

I detta fall, farväl till kommunismen!

Det finns endast en enda väg till räddning: Frihet.