På grund av trakasserier från arbetsgivarnas sida förklarades sträjk å "Spengler-Loomis factory", månaden den 17 jan. Som lönerna varit nedprässade till den yttersta svältgränsen, beslöto arbetarna för en tid sedan, att reducera sin produktionsförmåga i proportion till lönerna. Detta i och för sig fullkomligt rättvisa förfaringssätt, att för dålig betalning giva en dålig vara, kunde naturligtvis en profithungrig kapitalistsjäl icke gå med på, varför ett 25-tal arbetare, vilka troddes vara upphovet till profitinskränkningen, avskedades den 15 dennes. En naturlig följd härav blev, att arbetarna svarade med sträjk och som en del av de avskedade voro medlemmar av I. W. W. togo dessa ledningen av sträjken.

På måndagsmorgonen demonstrerade man utanför fabriken, och då man sökte förmå de osolidariska till solidaritet, överfölls de sträjkande av sheriffen och hans drängar, vilka beväpnade med klubbor och revolrar hållit sig gömda innanför dörren. Lömskt, likt kattdjur ute på rov, överföllo dessa kapitalismens legodrängar, de på attack oförberedda, arbetarna. Med klubbslag fälldes nu de närmaste till marken och skott avlossades, dock utan att träffa. Att inlåta sig i strid med en hop beväpnade kosacker insågo de obeväpnade arbetarna vara lönlöst, varför de läto sig arresteras utan motstånd. Nu arresterades 23 man, och då den bålde kämpen sherrifen avlämnade rapport, skröt han av att ha utdelat klubbslag hårda nog att fälla en oxe till marken.

Sådana där råa slagskämpar passade säkerligen bättre på en oxfarm än att hålla ordningen uppe ibland människor. Det enda de äro dugliga till, är att göra en viss rörelse med armen, nämligen kunna svänga klubban; och deras intelligensnivå är säkerligen närmare oxens än människans.

De arresterade skulle ha blivit förhörda på tisdagen, men förhöret är uppskjutet tills vidare; man söker nämligen koka ihop en soppa angående upplopp och ställa de arresterade till svars under upprorslagen.

Skall nu Rockfords arbetare tillåta, att dessa offervilliga unga män, i blomman av sin ålder inspärras, för att i åratal pinas i unkna fängelsehålor? Eller skall man som en man resa sig och visa dessa våldets banérförare, att åtminstone inte ännu, sådana ryska metoder kunna användas.

Prässen, vilken alltid leder folkopinionen, tyckes vara helt avogt stämd mot de sträjkande. Dagtidningarna söker med alla nidskriverier nedsvärta sträjkarna, och dessa betalda journalistiska yrkeslögnare, drar sig icke ens för att vilja göra dem till rövare och s. k. "hold upp" män. Nu kan det vara på tiden att visa, att vi verkligen icke längre tillåta dessa ryska metoder, att hopspinna lögnvävnader omkring misshagliga personer och utan vidare kasta dem i fängelse. Det är på tiden att sätta stopp för dessa nedriga våldshandlingar, som dagligen, i rättvisans namn, begås av den samvetslösa poliskåren.


Rockford, Ill., 19 jan. 1916.