Kriget och anarkisterna

I. Domela Nieuvenhuis.

Brand har vid åtskilliga tillfällen refererat de olika strömningar, som göra sig gällande inom den anarkistiska världen, vilken, liksom den syndikalistiska och socialdemokratiska, står splittrad i olika meningsgrupper. Den ena såväl som den andra riktningen har rätt att bli hörd och vi skola därför ytterligare redogöra för de olika idériktningar som göra sig gällande. Vi börja i dag med att referera Domela Nieuvenhuis, den kände holländske anarkisten, som genomlevat en så intressant utvecklingsbana från kristen och präst till anarkist, och som var den förste som inom andra Internationalen (under sin socialdemokratiska period) kämpade för att generalstrejken skulle göras till arbetarnas internationella vapen mot kriget.

Det finns även bland oss, säger Nieuvenhuis, personer som mena, att detta krig skall bli det sista. Jag delar icke deras uppfattning. Jag fruktar tvärtom, att endast kommer till att bli inledningen till en period av nya krig, det ena ohyggligare än det andra, eftersom man nu bekämpar varandra både på jorden och under jorden, på havet och under havet, till och med i luften.

Överallt har man gripits av krigets galenskap och som exempel på hur långt man kunnat gå i perversa utsvävningar, hur allmänheten blivit infekterad med krigsvanvettets bacill, anför han bland annat ett typsikt exempel från ett rekryteringsmöte i London, då en viss fröken Gaby Deslys, en avlagd mätress till ex-kung Manuel av Portugal, under alltmänt jubel stod upp i den offentliga församlingen och lovade varo ch en som ville låta värva sig - en kyss! Värvningstribunen blev översvämmad av en ström av unga män, som förrådde mänskligheten för en kyss av en sköka. Kanhända, säger Nieuvenhuis, kommer det inom kort en annan kokott och lovar ännu mer, och rekryteringen och militarismen vinner nya själar. Tidningarna skola säkerligen icke underlåta att sjunga henne lovsånger. Hela världen är ett stort dårhus.

Man har frågat mig, säger Nievenheuis, om jag tror att militarismen kommer att förlora eller vinna på kriget. Jag svarar att enligt min övertygelse kommer militarismen att tillväxa i förfärande grad, ty varje stat kommer att väpna sig så mycket det bara går an och ingen av dem kommer till att tänka på avväpning.

Må de allierade bli segrare och de komma att tillvälla sig Arabien, Mesopotamien, Syrien, Armenien, kanhända också Bosporus och dessutom de tyska kolonierna i Sydafrika och andra platser. Men Tyskland kommer icke till att godvilligt avstå från dem. Det skall komma till att söka sin styrka i nya och ännu förfärligare rustningar och i allianser en smula överallt.

Om Tyskland kommer att triumfera så skall det komma till att lägga beslag på de franska och belgiska kolonierna. Dessutom kommer dess herravälde över Turkiet att tillåta det att installera sig i Mindre Asien, Mesopotamien och Arabien, och därmed öppna sig en ny väg mot det engelska Indien.

England skall icke komma till att tåla det och så blir det nya rustningar.

Detsamma kan man säga om Frankrike och Ryssland.

Om däremot ingen av de krigförande kommer att segra, så kommer militarismen icke destomindre att upprätthållas av dem alla och utvecklas som aldrig tillförne.

I detta krig ligger det frö till nya rustningar, nya imperialismer, nya krig.

Må därför åtminstone socialisterna förbli trogna mot sina principer, förstå att handla gemensamt, så som Jules Guesde ville det förr i världen, en före detta anarkist, som nu blivit utnämnd till minister i kraft av den »vetenskapliga» utvecklingen. Han skrev en gång: »Vi äro fast beslutna på, och det socialistiska partiet borde också vara det, att kasta revolutionen på tvärs för arméerna i marsch.»

Skall då folket aldrig förstå sitt verkliga intresse?

Det kan också hända att militarismen tar livet av sig själv, genom de enorma skulder som den påtvingar alla staterna, ruinerar dem, den ena efter den andra, ty vägen mot rustningarna är på samma gång vägen mot den universella bankrutten.

Under alla omständigheter - freden kan aldrig komma utan genom folken, som alla ha fördel av att förhindra regeringarna att fullfölja blodiga och ruinerande drömmar.

Så länge som staterna existerar kommer också militarismen att existera, ty den är dess huvudsakliga medel till förtrycket. Ännu är det många som icke förstå att militarism och statsväsen äro oskiljaktiga. Den som säger antimilitarism måste samtidigt säga antistatism. De verkliga antimilitaristerna äro därför anarkisterna, liksom de också äro de enda fritänkarna.

Se här motsatsen mellan militarismen och anarkismen:

»Anarkismen vill ingen regering. Militarismen är basen för varje regering, vilket namn den än må bära: kejsardöme, kungavälde eller republik.

Anarkismen är negationen av varje auktoritet. Militarismen representerar det mest absoluta herravälde uppifrån och nedåt.

Anarkismen utgår från individen för att komma till gruppen och kommunen. Militarismen känner icke individer men blott instrument som blint utföra allt som befalles dem.

Anarkismen är antistatlig då staten blott är en maskin till förtryck, en maskin som den ena klassen använder sig av för att undertrycka den andra. Militarismen vill konsolidera staten och sätta den alla möjliga medel i händerna för att upprätthålla sin ställning.

Anarkismen erkänner ingen hierarki men blott jämställda människor. Militarismen uppdelar människorna i tvänne kategorier av vilka den ena är befallande, den andra lydande.

Anarkismen är internationell och betraktar samfunden som lika många grupper av kamrater och bröder. Militarismen är nationell och uppdelar människorna för att kasta den ena parten mot den andra.

Anarkismen förnekar fosterlandet. Militarismen odlar kärleken till fosterlandet och förklarar den helig.

Anarkismen känner inga gränser, konstlat uppdragna mellan grupper av människor, orsaker till split och hat. Militarismen försvarar och vill till varje pris upprätthålla gränserna.

Anarkismen är den högsta ordning framsprungen ur friheten och slutande i friheten. Militarismen känner ingen annan ordning än det systematiska tvånget och förnekar varje frihet.

Anarkismen eftersträvar ett samhälle, en sammanslutning av kamrater, som grupperar sig eller isolerar sig allt efter behag, för att uppnå största möjliga summa av lycka i fri överenskommelse. Militarismen framställer en brutal enhet baserad på auktoritet.

Neuvenhuis betraktar det som ett fullständigt felsteg av de anarkister som ställde sig på ententens sida.

»Vi trodde att våra kamrater voro fasta som klippor, spottande störtsjöarnas anfall, men tyvärr, de ha låtit sig dragas med, glömmande sina principer och förenat sig med sina regeringar, som de betraktade som sina oförsonliga fiender!»

Och socialdemokraterna!? Varje revolutionär borde erinra sig Lasalles ord, säger Nieuvenheuis:

»... Kungarna äro alltid bättre betjänade än folket. Detta har goda talare, det är sant, men kungarna ha praktiska män som förstå att handla. Och medan talaren talar, handlar regeringarna.»

Så också vid krigets utbrott. »Vi ha blivit överraskade», sade socialdemokraterna. Emellertid var den internationella byrån samlad i Bryssel torsdagen innan krigsutbrottet. Det formulerades en protest mot kriget och på aftonen läto de mest lysande talarna höra sig på ett vällyckat möte hälsade av frenetiska applåder.

Men det blev icke sagt, icke beslutat vad som måste göras.

Man invänder: Men det var alldeles omöjligt! Om man gjort det skulle representanterna från de olika länderna blivit arresterade, kanhända fusiljerade.

Man glömmer då helt enkelt de tusenden av de våra, som falla för kapitalismens ära. Antalet offer skulle då sannolikt ha varit mindre stort och deras död skulle ha blivit fruktbringande.

Det finns ögonblick i historien, då det är att kompromettera om icke helt offra framtiden att rygga tillbaka för en omedelbar fara.

Det finns ögonblick, då man måste våga allt, och ett av dessa ögonblick markerades av krigets lössläppande.

»Socialdemokratien har ingenting gjort för att förhindra kriget; den har tvärtom hjälpt imperialismen att förbereda massakrerna mot proletariatet och försvaga det för lång tid. Och likväl hade den tyska socialdemokratien kunnat försvaga det för lång tid. Och likväl hade den tyska socialdemokratien kunnat bli imperialismens mest fruktansvärda fiende, denna imperialism med vilken den delar ett fruktansvärt ansvar, sedan den förrått revolutionens sak.»

Nieuvenhuis har varit den mest verksamme av alla för att resa det holländska folket mot regeringens politik, som hotade att draga in landet i den stora häxdansen. Bevarandet av neutraliteten och demobilisering av de sammandragna militärkrafterna har varit den lösen efter vilken man arbetat. Och denna opposition har också tagit sådant omfång att regeringen är tvungen att räkna med den.

II. Paul Reclus.

I La Bataille för den 16 juni skriver Paul Reclus en artikel vari han försöker förklara varför han icke ställt sig bland dem som förnämt höja sig över tumultet, fastän detta onekligen är den bekvämaste ställning man kan intaga.

Anarkisternas uppgift, säger han, har å ena sidan varit att framhålla det framtida samhällsidealet och å andra sidan att bekämpa alla regeringsinstitutioner.

Ibland dessa regeringsinstitutioner var militarismen.

Vi anarkister ha fördömt militarismen och dess innersta väsen. Vi ha icke gjort någon skillnad mellan den schweitsiska eller den tyska modellen, eller mellan den franska eller kinesiska. Vi ha bekämpat den utan åtskillnad.

Men nu har det varit så, att frihetspropagandan i varje land, således också den antimilitaristiska propagandan, måste illustrera sina påståenden med exempel från det egna landet. Man kunde icke gärna exempelifiera med förhållandena i andra länder av risk att blott väcka hat mot dessa och styrka nationalkänslan.

Den anarkistiska propagandan kom därför till den ståndpunkten, att den måste söka att skjuta en bresch i militarismen där anarkismen var starkast och djärvast, där den hade en präss med omfattande spridning och en större yttrandefrihet. Den logiska följden blev då också, att man fick nöja sig med att mera blygsamt, eller lönligt, bekämpa militarismen i det land där frihetsidéerna hade mindre burspråk, lagstiftningen var strängare och militarismen farligare.

Denna paradoxala ställning blev en logisk nödvändighet. Och dock är det uppenbart att just raka motsatsen skulle varit önskvärd: att man kunnat bekämpa militarismen kraftigast där den var starkast och farligast i stället för motsatsen. Denna av förhållandena dikterade ställning har emellertid gjort att agitationen icke fick något internationellt inflytande, eller icke tillräckligt inflytande.

Vår röst har icke vägt mera än ett halmsrå i en storm. Om vi också blevo besegrade där vi hoppades att proletariatet skulle vara tillräckligt målmedvetet för att diktera freden, om vi också blevo krossade under händelsernas tyngd, så bevisar det icke att vi gjort orätt i att proklamera vårt ideal.

Vi ha gjort vår propaganda absolut och generell, långt avlägsnad från de individuella fallen; men vi måste icke glömma bort att allt är relativt. För sin del hävdar Reclus, att de olika länderna ha hunnit olika långt på utvecklingens väg, varför det naturligtvis också skulle bli ödesdigert om det mest efterblivna landet kom till att utöva ett förtryckande herravälde över de andra och diktera utvecklingens takt.

Den individuella frihetens begrepp har exempelvis en annan betydelse i Tyskland än i England, där man under århundraden av kamp, meden ofta tillspetsad skärpa, i praktiken tillämpat sig en viss oavhängighet och ibland förmått att sätta samvetet upp emot staten.

Medborgarnas lika rättigheter förstås bättre av dem som nedstamma från revolutionärerna av 1789 än av det tyska folket.

I Italien har det skapats en andlig atmosfär under ett århundrades martyrium av konspirationer, upplopp, revolter och krig, det Garibaldiska eposet, resningen av Lombardiets kvinnor som förhindrade ett upprepande av det Abyssinska kriget etc., en atmosfär som är främmande för centralmakternas folk.

Det ryska folket är ännu feberhett efter en upprörd tid med en mäktig frihetsrörelse och den stora praktiska broderskapsvärksamheten som utvecklats under ömsesidig hjälp låter oss hysa de bästa förhoppningar om den ryske musjikens framtiden.

Tyskland har visserligen haft sin tid, Goethes och Bethovens tid, och resningen 1848. Hur flyktiga och osäkra voro de icke! Och segerruset 1871 drev utvecklingen in på den trånga nationalismens banor. Den tyske arbetarens höga kvalitet kan icke förnekas, men med avseende å utvecklingen av humanistisk anda så ligger denna under för den servilism och det slavsinne som dessa ledare förstått att inympa på dem.

Sedan tjugo år tillbaka ha vi ofta assisterat vid de penibla skådespelen som blivit uppförda vid de internationella kongresserna där socialdemokraternas »praktiska sats» ställts upp emot »fantasierna» hos de vestra staternas revolutionärer och vi ha sett hur det hela slutade med en »enhälligt» antagen resolution» som icke förpliktade till någonting. Före juli 1914 hyste anarkisterna icke stora illusioner om det internationella värdet av de »yra millionerna tyska väljare» men de hade likväl icke kunnat förutse att »partiet» till den grad uteslutande varit pukor och trumpeter.

Det var den österrikiska diplomatien och ingen annan som utfärdade det ultimatum som ingen god vilja i världen kunde förhindra att avföda kriget.

Det var den tyska regeringen och ingen annan som sände sina arméer tvärs genom Belgien. Det var generalstaben i Berlin och ingen annan som proklamerade nödvändigheten av de systemsatta grymheterna, anordnat avrättningar i massa av den civila befolkningen, den systematiska nedbränningen av byarna, torpederingen av passagerarefartygen.

Det är två system som stå emot varandra i detta krig: det tyska som är baserat på disciplin och underkastelse, där människorna aldrig handla av sig själva men efter befallningar från andra; det franska eller västerländska där man söker koordinera människorna i solidarisk samvärkan. Dessa tvenne absoluta principer täckas väl icke helt av förhållandena, men ingen skall förneka att det är dessa tvenne tendenser som göra sig gällande, den ena i Tyskland och den andra i Frankrike och Västeuropa.

Propagandan för den konsekventa idéen, marschen mot stjärnorna, har varit en oundviklig nödvändighet och den skall åter bli det. Den skapar ett bestämt ideal i varje medvetande. Och jag finner den ännu mera rättfärdigad när vår del av mänskligheten befinner sig i ett krig av vars utgång dess framtida öde är beroende, säger Reclus. Skall den bli förslavad eller skall den kunna fortsätta frammarschen mot friheten? Och när jag konstaterat, att den närvarande konflikten är en fas i den eviga kampen mellan auktoritet och samvete, säger Reclus, så måste jag förkasta tanken på att stanna som desintresserad åskådare. Jag avskiljer mig från dem som tro sig stå över den gemena hopen.

Reclus slutar med att konstatera att varje människornas steg mot frihet och oavhängighet har måst betalas med strömmar av blod. Vi kunna ännu icke avgöra om det blod osm nu utgjutes kan avföda ett framsteg som kan uppväga blodsutgjutelsen. Likväl menar Reclus, att vi kunn iakttaga hur det bland de folk som kommit från alla världens kanter framspirar en brodd till större förståelse, en förståelse ur vilken en framtida solidaritet skall springa fram och knyta människorna fastare samman.