Till Rickard Almskougs minne

Här sover du i dödens sömn
inunder nyrest vård,
och sommarvinden susar lent
kring Kalmar kyrkogård.
Du vilat här i gravens bo
se'n mer än tio år,
men i vårt minne än, kamrat,
du som en hjälte står.

En hjälte! - ej i vapenrock
och väpnad med gevär,
som konungen och fosterland
sin tro och lydnad svär. -
Nej, därtill var du allt för stolt,
din själ för stor och god,
för fritt ditt sinne och för djärvt
och trotsande ditt mod.

Du tog ej knektens tröja på,
när du befallning fick. -
Till fängelset i stället du
med hjältens glädje gick.
Som här på vården av granit
geväret bryts itu
av tvenne händer - se kamrat,
så handlade ock du!

En yngling blott i fängelsecell,
du led av längtans kval.
Du ville ut och strida du
för våra ideal.
Du tärdes mer och mer, - till slut
som sjuk du lades ner,
och fast i cellen Döden smög,
man knappast vård dig ger.

En djävulsk pina... men ändå
din trotsarsjäl stod bi
och om du blott en fånge var,
så var du ändå fri!
Ty slavens ok du kastat av,
då Nej du sade, när
man ville göra dig till knekt
och lemna dig gevär. - - -

Så kom en dag ett bud till oss,
som målde om din död.
Vi fasade, men hämndens blod
i våra hjärtan sjöd.
Vem tog ditt liv? - det veta vi.
Det var just de, som vi
bekämpat och bekämpa skall,
tills varje slav blir fri.

När solen log i pingstetid
och all naturen bjöd
liksom en doft av ro och frid,
du gick från oss som död.
Men ännu lever du bland oss,
vi minnas än ditt mod
att säga Nej åt dem, som vill
se krig och mord och blod.

Nu sover du i dödens sömn
inunder nyrest vård,
och sommarvinden susar lent
kring Kalmar kyrkogård.
Ditt unga liv var kamp och slit,
men med en glans av vår.
Ditt namn, nu hugget i granit,
i våra hjärtan står. - - -

Som vår kamrat, som vilar här,
så månde ock vi bli:
vill man i händren sätta oss
gevär, - så vägra vi!
Så låt oss här vid Almskougs grav
tillsammans svära på,
att vi trots fängelser och död
till seger dock skall gå.