Vi mala, vi mala
Sång i kvarnen

Vi mala, vi mala i glödande hat
i timmar, i dagar och nätter,
ty guldet vi mala åt krämarens stat,
åt solen och livsglädjens ätter.

Vi mala, vi mala i svett och i blod,
i sorger och täranda pina,
all glädje försvinner och ungdomens mod
får tröstlöst i kvarnen förtvina.

Det gråter och klagar när guldkvarnen går
det skriar när guldfloden klingar,
ty armodet endast med trasor och sår
det gyllene guldet oss bringar.

Det guld som vi mala är gyllene rött
som blodet det flammande röda,
ty guldet är prässat ur människokött
och tvättat i tårar som flöda.

Vi mala, vi mala i tärande sorg
åt t usende glädje och lycka.
Vi mala, vi mala till konungens borg
de skatter, som salarna smycka.

Men mala vi skatter till borgar och slott
och mala vi glädje åt andra,
då mala vi ständigt förbannelse blott
åt oss, som i armodet vandra.

Vi mala, vi mala i gråhet och dy
och evigt vi pinas och plågas,
men ständigt vi bida den dag som skall gry,
när måttet av sorgen skall rågas.

Så surra du, kvarnhjul, och braka du sten
att mälden med hatet må blandas!
Vi bida i öster det flammande sken
när uppbrottets stormtimmar randas.