1918-1928. - Tioårsminnet av revolutionen i Tyskland

Brodermördandet, människoslaktningen, hade pågått i 4 år. Då reste sig det ryska folket. Arbetarna och bönderna vägrade att slåss längre för kapitalismen och tsardömet. De lämnade skyttegravarna. Först kom en högerfärgad regering, sedan en liberal, Kerenskij. Men arbetarklassen krävde mera, sociala reformer, social reovlution. All makt åt råden, ingen makt åt staten! Oktoberrevolutionen segrade under anarkistiska paroller!

Hur hade allt gått till? Knotande kvinnor. Strejker. Generalstrejk. Soldaterna vägra skjuta. Hela regementen gå över till den kämpande arbetarklassen. Ett folk i uppror.

Exemplet smittar. I Mariehamn på väg till Ryssland träffar jag samman med tyska soldater. De äro redan smittade av det ryska folkets beundransvärda handling. Matroserna i Kiel göra uppror! De vägra lyda »sina» officerare. Soldaterna vägra slåss mot »fienderna». Kejsaren abdikerar. Han flyr till Holland, den ärekrönte banditen, som befallde soldaterna att skjuta på mor, fader, broder och syster, då han, kejsaren, skurken, befallde.

Revolutionen går segrande fram genom landet. Men faran lurar, icke endast från kapitalismens och reaktionens sida utan också från den tyska soc.-demokratins och reformismens.

Österrike och Ungern följer Tysklands exempel.

I dag talar man om Scheideman, Ebert etc.

Men man glömmer att tala om att dessa herrar, Ebert, Scheideman, Noske, blevo bundsförvanter med den tyska reaktionen. Man glömmer att det var på dessa herrars befallning, som reaktionära landsknektar slaktade ner de revolutionära tyska arbetarna, när de krävde att revolutionen icke skulle stanna vid att lyfta upp några makthungriga soc.-demokrater till topparna.

Tysklands revolutionära arbetare ville krossa reaktionen, i ämbetsverken, i armén. De ville genomföra en social revolution. De fingo kulor till svar - av soc.-demokraterna, av Noske Scheideman i förbund med de reaktionära.

Revolutionen mördades! En av orsakerna till att reaktionen segrade var att Tysklands arbetare voro fostrade i reformismens anda.

På tioårsdagen få vi icke glömma de arbetare, kamrater, som offrade sina liv i kampen mot reaktionen; de tusenden som spärrades in i fängelserna, de som ännu sitta fängslade. Vi få icke glömma de mördade Landauer, Liebknecht, Rosa Luxemburg, och många andra.

Toller har i Brands jul gett oss några skakande bilder från revolutionen. Erich Mũhsam, som tillsammans med Toller satt 8 år i fängelse, skriver i sin anarkistiska tidskrift »Fana!», med anledning av revolutionsminnet, att revolutionen är icke död. Den bästa delen av revolutionen har den tyska arbetarklassen ännu framför sig. Den måste arbetarklassen vinna, annars kommer med säkerhet undergång i barbari och slaveri.