Det hördes en underlig ton...

Det hördes en underlig ton
i samfällda enkla sången,
ur djupet af folket gången
och buren till maktens tron.

Det blef en disharmoni,
som plågade månget öra,
man ville den icke höra
i fosterländsk poesi.

Den mängde sig doft däri
som mörknande dyster aning,
den blef en tändande maning,
en hungrandes feberskri...

Det var en revoltens ton,
som bars af skälfvande smärta
ur djupet af folkets hjärta
trotsigt till maktens tron.