Hur man löser hyresfrågan i Ryssland - därom berättar följande lilla meddelande, som vi mottagit från en kamrat:


I Moskwa tyckte en hyresvärd, att hans hyresgäster icke betalte tillräckligt. Förbjuden att kasta ut dem så länge kriget varar, sökte han att trötta ut dem genom att vara brutal och rå. Han hoppades så, att de skulle flytta från honom, och han skulle bli i tillfälle att beskatta de nya hyresgästerna hårdare. Han lyckades värkligen att trötta ut dem, men resultatet blev icke det åsyftade.

Hyresgästerna sammanträdde och beslutade själva taga hand om fastighetens administration. Det tillsattes en kommitté, som fick i uppdrag att uppbära hyrorna, att inköpa ved och kol till den nödiga uppvärmningen, reglera förhållandena med elektriska ljuset, låta utföra reparationer etc. Kommittén administrerade nu huset på ett sådant sätt, att alla de klagomål, som de förut varit så berättigade att resa, föllo bort. Blev det några pängar över, sedan de nödvändiga utgifterna blivit bestridda av den influtna hyran, så tillställdes dessa ägaren.


Nå, denna "lösning" är tydligen icke fullt tillfredsställande, men det är ett steg i rätt riktning. Det är icke vad vi vilja: att husen fullständigt skola ställas till hyresgästernas disposition, utan skatteplikt till privatkapitalistiska ägare eller stat, men det är en reform mot detta mål. Och exemplet är också intressant ur den synpunkten, att det visar hur den kommunistiska idéen ligger så att säga i luften överallt: gemensamhetsbruk och gemensam förvaltning. Och när hyresgästerna själva långt bättre sörjde för förvaltningen och för hyresgästernas bekvämlighet - och det var ju huvudsaken! - varför skall man så uppdraga det åt trakasseringslystna privatbesittare, som blott plundra hyresgästerna?

Det är i varje fall i denna riktning vi skola gå, för att genomföra socialiseringen av husen, av bostäderna: att undantränga de privata besittarna och sätta fastigheterna under hyresgästernas direkta administration. När revolutionen en gång väl slagit in på denna väg inom alla livets områden, när folket en gång fattar revolutionen på detta sätt, skall dess förvärkligande icke vara långt borta.

Låt oss därför akta oss för att kräva statens ingripande, och skapa ännu en byråkratisk institution, som ytterst blott tjänar till att befästa den privata besittningsrätten, och göra oss alla ännu mera avhängiga av statens förmynderskap. Den vägen blev en väg till större ofrihet blott. Låt oss själv söka att självständigt övertaga alla bourgeoisisamhällets ekonomiska funktioner. Genom oss själva och för oss själva.

Först när vi på detta sätt gör både privatkapitalismen existensrätten stridig och undantränger statens funktioner, kunna vi tänka på en praktisk realisering av samfundsomvälvningen.