Den prostituerades barn

Skapad i kärlek och född i gråt
gick du hän mot en villande ödesstråt
som ingen i världen kan följa.
Du slungades om som simpelt gods
och ofta jag såg dig slagen till blods
där du flöt på storstadens bölja.

Jag såg tulta ständigt allen'
med blick som redan då inåtvänd sken.
Din kolt var så urblekt och sliten
din häl var så röd där den lyste fram
ur trasiga kängor i grändernas slam.
Du var så blek och så liten.

En gång, jag hade ej bättre vett
än jag frågte dig, om din mor du sett.
Hvi gjorde jag dig så illa?
Ur stora undrande ögon jag fick
ett svar som aldrig ur minnet gick.
Se'n smög du dig bort så stilla.

Måtte du aldrig i världen förstå
vilka vägar din arma moder fick gå,
då gränden mulnar i natten,
och skälvande hjärta i rännstenen låg,
då drömmarna brände och dig hon såg
som en näckros på fjärran vatten.