I träldom

Hvi föddes jag att blott i mörker lefva,
att evigt endast trampa lifvets dy,
att vara dömd att bo i smutsig skrefva,
där nattens skuggor aldrig vilja fly?

Jag ville lämna detta mörka töcken
och vandra framåt på den öde stråt,
jag ville öfver denna smutsens öken,
som skiljer mig och lifvets Eden åt.

Och jag vill renas, jag vill själen löga
i ljusets strålar och i skönhets bad,
att jag må skåda detta ljusa, höga,
som evigt lockar i det skönas stad.

Så drog jag bort ur nödens skumma dalar
till lifvets solljus - ur min dimmgrå natt.
Men väktaren för ljusets tempelsalar,
o, han dref bort mig under hånfullt skratt.

»Se, du skall aldrig nå det ljusa vida,
ty du är född att vara nattens träl.
Af köld och hunger skall du ständigt lida
och evigt trampas under maktens häl.»

Så är jag dömd att bo i mörkrets klyfta,
föraktad, slagen, sargad och förödd.
Med händren grofva emot höjden lyfta
förbannar jag, att jag till träl är född.