Revolt!

Vill du bida alltjämt på den ljusare tid
som har låvats dig, du proletär -
vill du tro på en vila och stilla frid
för de slavandes väldiga här
utan kamp, utan strid, utan eniga män!
Nej! slunga tillbaka den tron, min vän,
på dem som den givit och slut dig stolt
till den trasklädda hopens revolt!

Du har fötts uti nöd, du har slavat i sot,
du har pinats se'n ungdomens dar,
du har skymfats, men tigit och tagit emot,
fast du gömt i ditt innersta kvar
en brand som förlamar, en brand som förtär -
den elden skall flamma den gång, proletär,
då du ställer dig högrest och stark och stolt
i den trasklädda hopens revolt!

Den elden, som tänts i din barm en gång,
den kan inte slockna så lätt,
den näres av årens sugande tvång,
av skymf och av hån på allt sätt -
den skall giva dig värme och kraft den tid,
då äntligt du ställer dig fram till strid
som en man, en beslutsam, en trotsigt stolt
i den trasklädda hopens revolt!

Se skaran, som tågar mot frihetens land
- en här utav armodets barn -
se bojor som splittrats, se lossade band,
se, tömd står en grottekvarn!
Och vet, att de tåga sin lycka emot,
att våldet är krossat inför dess fot!
Så, kasta ditt ok, proletär! Följ stolt
med den trasklädda hopens revolt!