Från en teoretisk rörelse endast, har I. W. W. tagit steget fullt ut och visat, att det är strid och det endast, som medför önskat resultat.
Naturligtvis måste en strid föregås av teorin om densamma, samt upparbetning av planer efter vilka striden bör föras, men när idén för en strid är uppgjord, så bör man försöka densamma. Att I. W. W. haft tillfälle att pröva på sin teori om strid, och stridsförening veta vi, att strid har förts likaså, och resultaten, om ej så ytterst lysande i så att säga gryningen, så dock resultat, och goda sådana. Vi veta t. ex. hur A. W. O. i vetestaterna i skördetiden i fjor tilltvingade såväl sig som utomstående förbättring i de ruttna förhållanden som existerade på skördefälten och samtidigt lärde "John Farmer" att det är en ny tid i antågan, den nämligen, då icke han utan de som utföra hans arbete, vilja och kommo på grund av sin vilja, att ha något ord med i och bestämma något, om åtminstone lönens storlek, arbetstidens längd o. s. v.
De flesta bönderna äro av den gamla skolan och tro på politiken och staten, och det är därför besynnerligt att de göra något mostånd då det gäller ekonomiska förbättringar. I. W. W.s medlemmar ha pågrund av "Mr boss" rädsla om bestämmanderätten till detta funnit ut, att det är det enda sättet att vinna något. Alla föregående och ännu existerande organisationer utom den revolutionära industriella ha stannat i just den yttre formen, den teoretiska, av många orsaker. En av dem är så långt jag kan se huvudorsaken, nämligen människornas feghet. Det är ej så farligt att vara teoretisk socialist eller dito anarkist, men det kostar på lite att vara revolutionärt industrielt organiserad och stå för detsamma.
Vi veta att på vintern äro de flesta lantarbetarna i skogen. Om man är ute i "ljungeln" en tid får man en föreställning om deras liv, som på hösten upptaga och tröska säden för födan och på vintern hugga ner och forsla fram timmer för bostäder. Gamla män, som levat under dylika förhållanden en tiotal år, ha särskilda distrikt till vilka de hålla sig, såväl vinter som sommar.
De ha blivit vana vid det, vana vid att utan prut gå efter den godtycklige girige bondens vilja på sommaren och hösten, och på vintern efter skogsbaronens.
Det har varit sötebrödsdagar för bönderna och skogskompanierna förut, men I. W. W. har den senaste delen av 1915 och början av 1916 lärt dem förstå, att deras makt nu är bruten.
Men ej nog med detta, de ha hos det kringflackande landsproletariatet födt nytt hopp och nytt mod.
Slavarna ha lyssnat till de förtrycktas evangelium "industriell organisation". Det har på den sista tiden predikats från alla kanter, högt och tydligt så att det levande proletariatet har hört det, ej av snobbar från borgarlägret utan av blusmännen själva. Massor ha fylkat sig under fanorna och med glädje höra vi rapporter från alla håll, strid och segrar.
Så t. ex. rapporterades från Mich., att å en plats "mr. boss" hade att bekväma sig till att gå upp på de sträjkandes möte och göra upp med arbetarna.
Det är andra dagar det än när arbetarna en och en åt gången komma krypande till basens fötter och tigga om några cents högre lön.
Där finnes sorgligt nog ännu en stor del s. k. bättre arbetare som föredraga den gamla metoden att krypa sig till några nådesmulor, men de äro dömda att gå under, enär tidens lösen är organiserad strid. Solidaritetsbudet måste därför i närvarande stund vara arbetarklassens heligaste bud.
Vinterns strider och segrar har dels försatt arbetarmassorna i en stämning sådan, som jag förut ej sett dem i, dels och huvudsakligast, riktat deras gemensamma blick åt det av kapitalismen utmålade farliga odjuret I. W. W. Deras undersökning har visat dem, att vad kapitalismen hatar och fruktar, är det enda för dem.
Från alla delar av Amerika höres telegrafens pickning; råmaterialsarbetarna vakna upp, strida och vinna lysande segrar!
När skolen I stadsarbetare följa detta goda exempel?