Jul i timmerkojan

Svarta händer tänder vildmarkseldar,
som ger ljus åt gråa kojors töcken,
och en kort minut, viljelöst vi längtar
ut ur stelnat trälhavs gråa dagars söcken.

Runt om låga kojor går oförsonlig kölden,
vaktar dem som ej av julens glädje får.
Slår med tunga dystrar slag på skölden,
morgontimmans väckelseackord.

Över nordanskog sig välver
norrskenets gnistrande diadem.
Brinner där, och som i längtan skälver
som juvelsmycke över skogens ensamhet.

Hårda män sitta vid stockeldens bleka ljus.
De vänta ej, de spörja ej, som kanske stilla längtar,
mot våren och det morgonvindens sus,
som man i natt från höjden väntar.

När elden slocknat över skogens svarta bryn
och lätta flingor dansa över skogsmäns bo,
det ekar yxhugg mot dagens gråa sky,
av män som leva skilda ifrån julens ro.